SMÅTT & GOTT :: Stadshusets Vänner

SMÅTT & GOTT

Stadshusets Vänner

Föreningen Stadshusets Vänner bildades den 10 oktober 2000 för att öka kunskapen om och

intresset för Stadshuset med omgivningar. Vi vill också sätta Stadshuset i ett

sammanhang och uppmärksamma den tid och de tankar som formade detta

storslagna nationalromantiska byggnadsverk.

Stadshuset är en rik och associationsmättad skapelse som snart blev en symbol för

Stockholm och en klenod för hela riket.

Föreningen Stadshusets Vänner vill bidra med att sprida kunskap om denna skatt.

Stadshuset - en riksklenod och en symbol för Stockholm

Redan ett år efter beslutet 1911 började grundläggningen och tolv år senare invigdes

Stadshuset med pompa och ståt på midsommaraftonen 1923 - 400 år efter Gustav

Vasas intåg i Stockholm. Gustaf V förrättade den högtidliga invigningen, och tal hölls

bland annat av representanter för stadsfullmäktige, politikern Hjalmar Branting och författaren

Verner von Heidenstam.

Ragnar Östberg var Stadshusets arkitekt. Till sin hjälp hade han ett ritkontor med

många engagerade medarbetare, bland dem en rad yngre arkitekter. Projektet växte

fram i ett nära samarbete mellan arkitekter, hantverkare och konstnärer.

Bygget kantades av en rad problem av både byggnadsteknisk och ekonomisk natur.

Byggandet var i hög grad en process och många ändringar och ombyggnader

gjordes under arbetets gång för att uppfylla stadsfullmäktiges önskemål och för att nå

det allra bästa resultatet.

För möbler och inventarier svarade bland andra Gunnar Asplund, Stanley Gibson,

Carl Malmsten, Ernst Spolén och Melchior Wernstedt. Textilierna skapades av Maja

Sjöström.

Dekoreringen av Stadshuset var en stor uppgift som dåtidens konstnärer och

bildhuggare såg fram emot med stort intresse. Många av dem bidrog till

utsmyckningarna. Bland dem alla kan nämnas Prins Eugen, Einar Forseth, Axel

Törneman, Georg Pauli, Carl Eldh, Christian Eriksson samt bröderna Gustaf och

Aron Sandberg. Med sin arkitektur och inredning speglar Stadshuset såväl sin samtid

som Stockholms och rikets historia.

Nobelfesten har gjort Stadshuset känt över hela världen. Statvåningen med Gyllene

salen och Prinsens galleri används vid statsbesök, mottagningar, doktorspromotioner

mm. I den anslutande Ovalen äger också många borgerliga vigslar rum.

Stadshuset är arbetsplats för stadens borgarråd och tjänstemän. Stadsfullmäktige

sammanträder i den vackert dekorerade Rådssalen, och många ståtligt inredda

sammanträdesrum finns i Rådskorridoren.

Mot Mälaren vänder Stadshuset en omsorgsfullt utformad liten park, som välkomnar

alla stockholmare och de besökare som kommer vattenvägen. Den västra delen

utgörs av en barockträdgård med vattenkonster, skulpturer och klippta häckar. På

den östra sidan kan besökaren kasta en blick på det gyllene gravmonumentet över

Birger jarl.

Medlemmarna i Stadshusets Vänner

bjuds in till de olika evenemang som föreningen arrangerar såsom föredrag,

studiebesök och stadsvandringar, alla med Stadshuset och Stockholms Stad

som utgångspunkt.

Välkommen som medlem!

BULLETIN NR 11
Carl Eldh och Ragnar Östberg

Under 1900-talets första häl var Carl Eldh (1873-1954) en av Sveriges mest framstående skulptörer. Vägen dit var lång. Han började sin karriär som hantverkare och ck sin huvudsakliga utbildning som lärling åt olika snickare och ornamentbildhuggare, men även som medhjälpare till mer etablerade skulptörer.
Det var ingen ovanlig karriärbana för tidens skulptörer; såväl Per Hasselberg som Christian Eriksson och Carl Milles började som snickare. I likhet med många generationskamrater saknade Eldh nästan helt akade- misk skolning. Han studerade vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) om kvällarna och senare på en av de fria akademierna i Paris, parallellt med olika verkstadsarbeten. Eldh kom därför tidigt att samarbeta med arkitekter, först anonymt som ornamentbildhuggare och senare som självständig skulptör.

Listan över de arkitekter som Eldh arbetade med är lång, men till de mer kända namnen hör Helgo Zet- tervall, Isak Gustaf Clason, Carl Westman, Erik Lallerstedt, Erik Josephson, Ivar Tengbom, Torben Grut och Ragnar Östberg. Med Östberg hade Eldh ett långvarigt samarbete och de kom även att bli nära vänner. Östberg ritade dessutom Eldhs ateljé i Bellevueparken (uppförd 1918-19) som idag är museum.

Långvarig vänskap

Många gör gällande att Carl Eldh och Ragnar Östberg blev vänner först i samband med Östra Reals upp- förande, Östbergs läroverksbyggnad vid Karlavägen i Stockholm (invigd 1910) till vilken Eldh utförde två stora fasadreliefer i granit, Kappspringande gossar och Gossar vid badstället. Men de hade redan arbetat ihop tidigare vid några av Östbergs villabyggen, bl.a. villa Ekarne på Djurgården (1905) och villa Pauli i Djursholm (1907). Eldh utförde skulpturala detaljer i villornas interiörer och exteriörer, t.ex. Kontakt, en strömbrytare med guralt motiv i villa Ekarne och ett bronshandtag i form av en ekorre till huvudportalen på villa Pauli. Förmodligen lärde Eldh och Östberg känna varandra redan på 1890-talet i den skandinaviska konstnärskolonin i Paris och genom Isak Gustaf Clason. Båda arbetade med Nordiska museet, Östberg som biträdande arkitekt på Clasons arkitektkontor och Eldh utförde den skulpturala utsmyckningen till museets huvudportal.

Uppdrag för Stockholms Stadshus

Ragnar Östberg gav Carl Eldh era betydande uppdrag för Stockholms stadshus, bl.a. de tre marmorstatyer- na Författaren, Målaren och Poeten (1923) på Broderiparterren i stadshusträdgården, föreställande August Strindberg, Gustaf Fröding och Ernst Josephson. Denna trio möjliggjordes genom en donation av gross- handlare John Josephson, som även var en betydande mecenat till Eldhs ateljébyggnad. Enligt Eldh var sy et att resa monument över tre kulturpersonligheter som "var och en på sitt sätt och på sitt område, behärskade den andliga atmosfären i vårt land och vår stad vid den tid när stadshuset kom till". Eldhs nakenporträtt föranledde en upprörd debatt i pressen. Det lämpliga i att återge tre så nyligen avlidna män nakna på allmän

plats diskuterades. För Eldh handlade det om ideal nakenhet, ett sätt att göra statyerna tidlösa genom att ly a dem över nuet och vardagen. Klädbristen i kombination med porträttlikheten gjorde dock stadshusnämnden osäker varför tre sakkunniga från Konstakademien, Svenska Akademien och Natio- nalmuseum anlitades för att uttala sig i frågan. De lämnade inget tydligt svar men ansåg att det valda framställningssättet med hänsyn till platsens karak- tär "betänkligt närmat sig den gräns, där det smakliga upphör". Eldh verkar ha tagit debatten med ro och menade att den delvis berodde på att skisserna kom ut när han ännu höll på att leta e er den rätta formen.

Kritiken tystnade när de färdiga statyerna väl stod på plats, förenklade till form och innehåll och utförda som ett slags kroppsliga hermer i vit ekebergs- marmor. Författaren, som från början kallades Diktaren, skildrar en ung

atletisk Strindberg stående med huvudet sänkt i grubbel och med väldiga händer som river i bröstet e er det egna hjärtat. Bakom hans fötter skymtar pelikanen, en symbol för Strindbergs kamp med pennan hämtat från hans diktning. Poeten återger en ung, skägglös Fröding i klassisk gestalt som skrider fram med en Alad- dinlampa i handen vars låga han skyddar. Vid Frödings fötter står en liten icka, kallad Ingalill, på knä med knäppta händer. Hon är hämtad från en dikt av Fröding med samma namn. Målaren i Josephsons gestalt står med huvudet bakåtlutat i inspiration och ett fång rosor i famnen. De sy ar på det romantiska i hans måleri och diktning. Bakom Målarens fötter sitter Näcken i form av en liten pojke.

En annan beställning till stadshuset var Självkritik i brons som tillkom redan 1910 och ursprungligen var placerad intill Wallenbergs mur i trädgården (1924) men som yttades in till salen Tre kronor e er ett stöld- försök. Skulpturen är inspirerad av Johan Tobias Sergels Venus aux belles fesses, en draperad, naken kvinna som vänder sig om för att studera sin baksida. Sergels marmorstaty utgår i sin tur från en känd antik förlaga, Venus Kallipygos.

Eldhs sista uppdrag i Stadshuset

Carl Eldhs sista uppdrag för stadshuset blev Sången och Dansen som är placerade på balustraden vid Mälar- trappan. De fanns på plats i gips vid stadshuset invigning 1923 men göts i brons först 1929. Dansen i Eldhs tolkning är en ung, graciös kvinna som dansar fram med lätta steg. Sången är en välbyggd, ung man med drag av Bellman som sjunger med blicken och ena armen ly a mot himlen. I den andra handen håller han en druvklase, Bacchus symbol. Både Sången och Dansen är nakenstudier och ovanligt stiliserade i formen för att vara av Eldhs hand. De påminner mycket om Carl Milles formspråk. En lustighet i sammanhanget är att Eldh bland era bad just Milles lämna ett gott ord om dessa statyer till Eva Bonniers donationsnämnd för att få till stånd en bronsgjutning.

Carl Eldhs och Ragnar Östbergs umgänge verkar ha intensi e- rats åren kring stadshusets invigning, vilket även omfattade deras fruar Elise Eldh och Carin Östberg. Att döma av bevarad korre- spondens trä ades de båda paren relativt o a på olika midda- gar och ut ykter. Eldh och Östberg fortsatte även att samarbeta professionellt, så sent som 1936 lämnade de in ett gemensamt förslag om ett Delawaremonument, en minnessten över de första svenskarnas landstigning i Delaware 1638, som dock inte antogs (uppdraget gick istället till Carl Milles). Östberg var likaså aktiv med debattinlägg i olika placeringsfrågor kring Eldhs verk, inte minst som medlem av Skönhetsrådet, bl.a. rörande Strindbergs- monumentet, men även om olika verk ute i landet. I ett brev till Elise Eldh 1934 beskriver Östberg Eldh som en av sina närmaste vänner och när Eldhs intervjuas av Svenska Morgonbladet några dagar e er Östbergs bortgång i februari 1945 blir dennes minnes- ord om vännen: "Östberg var en skönhetsdyrkare av stora mått, en fantasimänniska. Han var av den sort som sällan återkommer".

Åsa Cavalli-Björkman, Museichef Carl Eldhs Ateljémuseum

Källor
Brev och tidningsartiklar i Carl Eldhs Ateljémuseums arkiv
Karl Asplund: Carl Eldh, (SAK LI) Stockholm 1943
Åsa Cavalli-Björkman m. .: Carl Eldhs Ateljémuseum, Stockholm 2005 Elias Cornell: Ragnar Östberg. Svensk arkitekt, Stockholm 1965
Ann Katrin Pihl Atmer: Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg. Drömmen och verkligheten, Stockholm 2011

Carl Eldh i sin ateljé vid lermodellen till Författaren.

Avancerade inställningar