STADSHUSETS TILLKOMST

När Stadshuset invigdes midsommarafton den 23 juni 1923 hade förberedelserna och själva byggandet pågått sedan 1911. Beslutet att börja bygga hade föregåtts av omkring femtio år av projekt och utredningar. Bakgrunden var att både rådhusrätten och stadsfullmäktige var mycket trångbodda. Sedan gammalt var rådhuset det viktigaste byggnaden i en svensk stad och den plats varifrån staden styrdes. Så var det inte längre efter kommunalreformen 1862 utan rådhuset blev då stadens underdomstol och dömde i första instans. Rådhuset i Stockholm låg sedan 1732 i Bondeska palatset medan stadsfullmäktige höll sina sammanträden i Börssalen i Börshuset. Stadens administration var på ett opraktiskt sätt spridd runt om i Gamla stan.

Stadsfullmäktigeförsökte mer eller mindre aktivt lösa lokalproblemen för Rådhuset och Kommunalhuset, som Stadshuset då kallades. Ibland gjordes planer för att kombinera de två husen. Av hävd låg Stockholms viktigaste byggnader i Gamla stan. Lägen vid Kanslihuset inom kvarteret Mars och Vulcanus utreddes men staten ville inte sälja dessa fastigheter. Ett annat förslag var ett stort område mellan Riddarhustorget, Mynttorget och Storkyrkobrinken vilket skulle ha inneburit rivning av stora delar av Gamla stan. Stadsfullmäktige önskade ett monumental läge för sitt hus något som också påverkades av av att de stora byggnaderna åt Riksdagen och Riksbanken var under uppförande. I och med att cityfunktionerna vandrade norrut från Gamla stan kom även andra lägen att utredas.

År 1901 erbjöd sig en möjlighet för staden att förvärva kvarteret Eldkvarnen på Kungsholmen. Kvarteret hade fått sitt namn av den "eld- och luftmachin", det vill säga ångmaskin, som installerades i kvarnen när den uppfördes vid 1800-talets början. Tomten utgjordes av en udde som stack ut i Riddarfjärden och erbjöd ett vackert, monumentalt läge. Mest känd är Eldkvarnen för den spektakulära brand som uppstod i oktober 1878 och som sågs över hela Stockholm. År 1902 förvärvades tomten av staden efter förslag av en ledamot av stadsfullmäktige, rådman Richard Öhnell.

Vid den här tiden hade frågan om ett nytt rådhus störst aktualitet och staden utlyste en tävling om ett sådant. I tävlingen deltog tjugofem arkitekter vilket var ett stort antal vid denna tid. Den hölls i två steg och vanns 1905 av den ännu inte fyrtioårige Ragnar Östberg (1866-1945) med förslaget Mälardrott. Han hade redan några år tidigare gjort förslagsskisser till ett rådhus på Eldkvarnstomten därtill ombedd av Richard Öhnell. Mälardott var utformad i en tung jugend med ett kraftfullt torn i sydöstra hörnet. Materialet var bohusgranit som senare ändrades till tegel. År 1906 fattade stadsfullmäktige beslutet att låta uppföra ett Rådhus men beslutet präglades "af en melankolisk ton", som en tidning skrev. Östbergs förslag var dyrt och det kraftiga tornet stack i ögonen. Att kosta på ett väldigt torn på ett rådhus kunde ifrågasättas. Ritningarna förde tankarna till en mer representativ byggnad. Kritiken menade att den vackra udden borde utnyttjas för en mer monumental och representativ byggnad.

Rådhusbeslutet rivs upp

Arbetet med Rådhuset sattes i gång 1907 och man höll ett antal sammanträdet men i oktober kom order om att ställa in bygget. Då hade bankdirektör Knut Wallenberg stödd av fyrtioledamöter av stadsfullmäktige lämnat in en motion om att riva upp beslutet. I stället ville motionärerna placera ett kommunalhus på Eldkvarnstomten och uppföra Rådhuset i kvarteret Fruktkorgen på Kungsholmen, nära det nyligen färdigställda Polishuset. En tävling utlystes till det nya Rådhuset som vanns av Carl Westman. År 1915 stod detta färdigt. Beslutet 1908 innebar att en kommitté fick i uppdrag att upprätta ritningar till ett Kommunalhus-Stadshus med bibehållande av den monumentala karaktär som "enligt de förut godkända ritningar för rådhus funnits kunna utmärka en byggnad å platsen".

Ragnar Östberg lade fram nya ritningar till Kommunalhuset-Stadshuset vilka antogs 1909. Sedan gick några väntans år. Anledningen till att det dröjde med beslutet att uppföra Stadshuset som det nu kallades var de dåliga tiderna. Det rådde arbetslöshet inom industrin och 1909 inföll storstrejken med 300 000 deltagande arbetare. Att sätta i gång två kostsamma kommunala byggen var inte populärt i dyrtider. Ekonomisk återhållsamhet var för övrigt den klassiska hållningen inom dåtidens stadsfullmäktige.

Inte förrän i mars 1911 fattades beslutet att verkligen börja uppföra Stadshuset. Bankdirektör Knut Wallenberg lyckades ännu en gång vända opinionen genom att donera en halv miljon kronor till uppförandet av Gyllene salen som den stora festsalen kallades i Ragnar Östbergs ritningar från 1909. En kollega, bankdirektör Louis Frænckel i Svenska Handelsbanken, skänkte ytterligare en halv miljon kronor. Ännu en donation, nu i form av hissar, kom från P.S. Graham, ägare av Graham Brothers.

Stadshusnämnden ansvarig

Ansvarig för uppförandet av Stadshuset var Stadshusnämnden. Ordförande under hela byggnadstiden var Knut Wallenberg och vice ordförande Herman Lamm. I nämnden ingick Knut Tengdahl vars förtjänst det var att socialdemokraterna inom stadsfullmäktige mangrant stöttade Stadshusbygget. Arbetet inom nämnden tycks ha förlupit relativt smidigt även om Ragnar Östberg vid flera tillfällen stötte sig med arbetsutskottets ordförande major Henning Kinberg som också var stadens byggnadschef.

Ritkontoret låg på Hantverkargatan 1, i en bostad- och kontorsbyggnad inom den ursprungliga kvarnen som bevarats. Ragnar Östberg engagerade en generation arkitekter som var något yngre än han själv. Bland dessa fanns från 1911 Ernst Spolén och följdes av Fredrik Wetterqvist, Olof Lundgren, Melchior Wernstedt, Gustaf Hermansson och många andra. Den enda kvinna som hade större uppdrag i Stadshuset var textilkonstnärinnan Maja Sjöström. I anslutning till arkitektkontoret på Hantverkargatan 1 låg verkstäder för hantverkarna och arbetarnas marketenteri. Ragnar Östberg var präglad av William Morris och John Ruskins idéer om hantverkets betydelse för samhället och konsten. Han skapade i denna anda en byggnadshytta för skulptur och andra dekorativa arbeten. Arkitekterna och han kunde då arbeta i nära samverkan med smeder, snickare, stenhuggare, skulptörer och målare. Arkitekterna ritade förlagor som sedan utarbetades av hantverkaren. Som Ragnar Östberg skrev själv i sin bok Stockholms stadshus från 1929 kunde arbetena utföras "i en lycklig samhörighet".

Ritningarna

Ragnar Östbergs uppgift var att utforma den nya byggnaden med bibehållande av den monumentala karaktär som funnits i hans tidigare godkända ritningar för Rådhuset. Han skulle se till att förse Stadshusbyggnaden med långt fler rum för den kommunala förvaltningen och också att skapa rum för stadsfullmäktiges sammanträden. Samtidigt var den representativa karaktären viktig. Arkitekten löste kraven som det nya Stadshuset skulle uppfylla genom att till den byggnadsdel som bestod av det ursprungliga Rådhuset och som låg åt öster addera en västlig del, Västpartiet. Där lades ett stor antal kontorsrum in. Stadsfullmäktige önskade också en festsal, den blivande Gyllene salen, vilken bar detta namn från och med 1909 samt en festvåning, senare kallad Statvåning. Denna stod i förbindelse med Rådsalen och sammanträdesrummen.

Planen utformades som en sned rektangel och byggdes upp kring två gårdar, den övertäckta Blå hallen och den öppna Borgargården. Hela denna planuppläggning påminner om planen i det starkt beundrade Köpenhamns rådhus som stod färdigt 1905. Det kraftiga tornet i sydöstra hörnet av det blivande Stadshuset underströk att byggnaden stod i dialog med Stockholms slott, Gamla stan och Riddarholmen. Arkaden åt söder som kom att vidgas alltmer under arbetets gång tog in vyn över Mälarens vatten och underströk den vänligt sydländska karaktären som var ett av de stilistiska inslagen i Stadshuset. Planens lätta asymmetri blev alltmer uttalad under byggnadens senare utveckling, byggnadskroppen allt slankare och tornet likaså.

Själva bygget genomfördes med allehanda förhinder. Till en början tänkte man sig att byggnaden skulle stå klar 1919 men arbetskonflikter och fördröjningar sinkade arbetet. Samarbetet med Frithiof Dahl som var huvudentreprenör kärvade ofta. 1914 genomfördes också en stor omorganisation av stadens förvaltning som påverkade den inre utformningen. Ragnar Östberg har fått namn om sig att göra många ändringar. Viss sanning ligger det i detta men han hade alltid husets estetiska gestalt inför ögonen. Den största ändringen genomfördes 1915 då Östberg flyttade in den redan grundlagda östra fasaden nio meter och gjorde östra längans hjärtmur till ytterfasad. Det innebar rivning av redan uppförda delar. Allt detta gjordes för att få Stora tornet att framstå som ännu mer imponerande. Ändringen genomfördes med Stadshusnämndens samtycke på sommaren så när stadsfullmäktige åter samlades till hösten var denna genomförd. Detta visar den starka ställning som Ragnar Östberg hade.

Interiörerna

Redan på ett tidigt stadium började Ragnar Östberg tänka på den fasta inredningen och möbleringen. Östbergs ambition framgår av ett uttalande från 1914. Så vitt möjligt ville han åstadkomma interiörer som representerade de olika tidsskeden som Stockholm gått igenom. Detta är en bakgrund till de varierande arkitektoniska uttryck som man återfinner i interiören där även andra kulturella sfärer som Bysans och Islam har lämnat bidrag. I arbetet hade Östberg hjälp av sina begåvade medarbetare. Hans yngre kollega Elis Benckert var redan 1912 anställd för att rita möbleringen. Genom dennes självmord samma år kom denna fråga att skjutas upp till 1915-16. De som huvudsakligen ansvarat för möblerna är Ernst Spolén, Carl Malmsten och Fredrik Wetterqvist. En kortare tid var även Gunnar Asplund anställd för att rita möbler till korridorerna. Maja Sjöström var bosatt i flera år i Rom och för att se till produktionen av de av henne ritade praktfulla möbeltextilierna vilka tillverkades i Venedig.

Dekorering och inredning av det stora huset var naturligtvis av största intresse för dåtidens konstnärer. Det mesta av den skulpturala dekoren utfördes av bröderna Aron och Gustaf Sandberg. Christian Eriksson skapade den yttre monumentalskulpturen och Carl Eldh skulpturen i trädgården. Ansgar Almquist har bland annat gjort figurerna på Borgargårdens västra fasad. Trots många försök lyckades Ragnar Östberg och Carl Milles som var dåtidens främste skulptör inte enas om hur dennes medverkan skulle se ut.

Filip Månsson utförde jättearbetet med den den dekorativa bemålningen. Axel Wallert kallades friluftskonstnär för målningarna i Södra portikens tak och relieferna högt upp på den östra fasaden. Ragnar Östbergs egen smak omfattade framför allt Opponenterna, de konstnärer som frigjort sig från Akademien. Men han var också öppen för expressionismen hos de yngre som Einar Forseth som utförde Gyllene salens mosaiker och Axel Törneman vars Apoteos över Stockholm som sjöstad i Blå rummet är särskilt imponerande. J.A.G. Acke utförde stuckerna i Prinsens galleri biträdd av Yngve Berg. Prins Eugen som starkt stöttade Ragnar Östberg utförde den stora fresken i Prinsens galleri samt arbeten i Lilla kollegiesalen. Leander Engström målade en fresk i anslutning till Blå hallen. Georg Pauli som inte var en av Östbergs favoriter bidrog med fresker i nuvarande Paulirummet med motiv som anspelar på att rummet då var kassa dit stockholmarna gick för att betala skatt.

De praktfulla inredningarna på första våningen tillkom vid en mycket sen tidpunkt. Nordiska kompaniets direktör Josef Sachs hade redan 1916 utlovat en donation på trehundratusen kronor till inredningen av Gyllene salen. Fördyringar under årens gång medförde att det ekonomiska utrymmet krympte. Efter många turer fattades slutligen beslutet att inreda salen med mosaiker vilka utfördes i Berlin av firman Puhl & Wagner, Gottfried Heinersdorff. Einar Forseth färdigställde förlagorna i ett intensivt arbete mellan våren 1921 och våren 1923. Mälardrottningen monterades som allra sista inslag kort före invigningen. De praktfulla möblerna ritades av Ernst Spolén som först 1922 fick uppdraget och för säkerhets skull bosatte sig på Nordiska Kompaniets verkstäder i Nyköping där de tillverkades.

Symboliken

Stadshuset är en överväldigande rik byggnad vilket inte minst kommer till uttryck i alla de dekorativa och konstnärliga inslagen i exteriör och interiör. Eftersom Stadshuset var en ny byggnad var det viktigt att skapa en historisk anknytning bakåt i tiden. Detta skedde genom att i dekorationen använda verkliga historiska gestalter och händelser och valda myter och berättelser. Stadsfullmäktige var eniga om att låta inviga huset på fyrahundraårsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm där man alltså associerade till den viktiga period då Stockholm utvecklades till huvudstad. Att placera en sol, en måne och många stjärnor högst upp på Stadshusets olika torn kan betraktas som en strävan mot höjden, kanske också andligen. De tre kronorna på Stora tornet som vänder sig mot Gamla stan och Riddarholmen sammanfattar slutligen Östbergs strävan att göra byggnaden till en symbol inte bara för Stockholm utan också för Sverige.

Ann Katrin Pihl Atmer